Nuffror i Aylalaland.

39 mil, åtta dagar, sex liter vin. 18 personer, 16 sängar, tre badrum. Tio backar öppna, tolv grader kallt, 30 cm i dalen.

Åtta på morgonen, sjusovare.

Ett gott 2010. Till alla.

Hej!

 

Nej mamma, sa Aylala. Men 1993 vill säkert ha sitt ord tillbaks.

I ett anfall av sinnesförvirring råkade jag skriva under ett gäng av mina julkort med ”PoK”. Det är en SMSförkortning. En ganska sällan använd sådan. Jag vet inte var den kom ifrån. Sedan stoppade jag korten i kuvert och förslöt dessa. Och blandade ihop dem. Äsch, tänkte jag och skrev adresser. Det är ingen som dött av lite pussochkram.

Nu ringde mamma och frågade om det var en önskelista.

Nej mamma. Det står inte PÖK.

 

Falalalalaylala.

Här är stillhet och tystnad
nu när marken färgats vit
från den trygga gamla kyrkan
klingar sången ända hit

När man sjungit i kör i mer än ett kvarts centennium kan man lätt bli ganska blasé rörande stilla nätter och tusen juleljus även om jordens rund sannerligen är mörk. Stjärnan har med största sannolikhet glänst över sjö och strand och över de flesta körer i många månader före jul och många månader gånger drygt 25 kan verkligen ta det heliga ur vilken natt som helst, oavsett vad mr Adam en gång sagt om saken.

Där bland gnistrande stjärnor
som förbleknat en och en
kommer livet väldigt nära
som en skymt av sanningen
Vi är fångar i tiden
som ett avtryck av en hand
på ett frostigt gammalt fönster
som fått nåd av tidens tand

Så kommer adventstid och göteborgsvinter råder. Det vill säga att det är mörkt, blött, blåsigt och väldigt snarlikt göteborgshöst. Bara lite kallare och jävligare. Ur rossliga och ömma halsar påstår vi oss bereda väg för herran men oengagerat tragglande får knappast berg att sjunka eller djup att resa sig. Ohärlig är jorden.

Ändå klär vi oss år efter år i julens färger (vilka i körsammanhang råkar vara svart och rött), ställer oss på rangliga gradänger och klarar våra strupar i värmeljussken. Och då händer det. Varje år.

Ett sken ifrån ljuset
bakom fönstrets välvda ram
har förenat de själar
som finns med oss här i tiden

En sekund är jag evig
och sen vet jag inget mer
bara ett; att jag lever
lika fullt som någon annan

Någonstans där, i ett fläskigt och bombastiskt Jerusalemopus, blir det jul igen och en strålande sådan. Det krävs en marschalldoftande påminnelse om att det till yttermera visso är en ros utsprungen och en hundra röster stark uppmaning att klä salarna med järnek (falalalala lala lala) för att få känslan av jul att infinna sig. Trots att alla sånger är sjungna oräkneliga gånger börjar drömmen om en vit jul igen, där och då.

Och när jag går hem från konserten har det börjat snöa.

Här är stillhet och tystnad
nu när psalmen klingat ut
men jag bär de gamla orden
i mitt hjärta som förut
Och jag sjunger för himlen
kanske någon mer hör på
”Hosianna i höjden”
sedan börjar jag att gå

Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt
och som tänder ett ljus varje söndag i advent.

(Koppången – text Py Bäckman)

Lodrätt 2. (Aylala saknar ord)

Onsdag eftermiddag, jag kastar en snabb blick i spegeln och hajar till. Vad tusan!? De där svarta, runda – som skymtar i smala springor rakt framför mig – brukar inte de vara gröna. Åtminstone nästan. Och liksom hallå, ska det inte vara vitt omkring dem. Till skillnad från rosagrått. Som överstekt kotlett. Inte undra på att folk hela dagen frågat hur jag mår. Jag mår finfint, svarar jag och ser ut som om jag håller på att dö. Eller snarare som om det redan hänt.

Svinkoppor, har ni hört talas om det. Här vaccinerar man sig mot den ena grissjukan men får den andra. Igen. När jag googlar impetigo får jag veta att det är något som drabbar småbarn och jag antar att det är därför jag senare får visa leg på Systembolaget. Igen. På apoteket frågar biträdet om salvan jag efterfrågar är till mitt barn. Men TITTA på mig för fan, jag ser ju inte klok ut, säger jag inte. Tänker. Fast egentligen är det inte så himla farligt. Bara lite fult i närbild. Och det har absolut ingenting med ögonen att göra.

Ögonen är bara trötta och de förblir trötta trots att jag sov som klubbad redan påväg ner mot kudden klockan halv tio igår och gav mig själv sovmorgon imorse. Trötta och grå. Och lite onda. På alla tolkningsbara sätt.

Och jag undrar om den lilla gropen mellan näsans skiljevägg och överläppen, den som liksom bildar amorbågen, har något namn. Jag kan det inte. Jag saknar ord.

 

Julfesttrubbel i Aylalaland – den spännande fortsättningen.

 
Precis som jag trott får jag inget telefonsamtal från mannen på eventbolaget. Istället kommer ett kort mail vid lunchtid.

Hej Aylala! Hur blev julfesten i fredags?

Jag skriver ett svar. Ett koncist men hårt och bestämt svar där jag tar upp precis alla de saker där vår upplevelse av arrangemanget skiljer sig från den offert jag godkänt. Samma saker jag beskrev i föregående inlägg men på ett mer professionellt sätt. Jag formulerar om mig både två och fyra gånger och till sist är jag nöjd. Då innehåller brevet tre delar. Offerten lovar, Avvikelser/reklamation samt Konklusion. Och så skickar jag.

[Konklusion

På det hela taget är organisationen oerhört undermålig och långt ifrån vad offert och pris utlovar. Vi köpte en färgsprakande, annorlunda temafest och Ni levererade en sunkig studentskiva. För våra anställda och deras respektive är julfesten en av årets höjdpunkter och vi ser alltid till att satsa ordentligt. I och med Ert usla upplägg har Ni förstört både vårt anseende och en helkväll för närmare 40 personer.

På ovanstående grunder anser vi oss inte betalningsskyldiga för detta bluffarrangemang. Snarare torde vi kunna vänta oss någon slags kompensation/skadestånd.]

Och så väntar jag. Trots att jag vet att jag inte kan förvänta mig ett snabbt svar på ett långt och oerhört kritiskt mail. Det ska bergis gå igenom hela organisationen (om någon sådan finns) innan jag eventuellt blir erbjuden någon procents rabatt på priset. När jag 1½ timma senare faktiskt får ett svar piper jag till MaRiA på MSN att jag inte vågar läsa det. Men jag läser ändå:

Hej Aylala

Det är MYCKET beklagligt att läsa det du skriver. Jag har i mina kontakter med restaurangen fått en helt annan bild av lokalen och hur arrangemanget skulle skötas. Självklart kommer vi inte debitera er för detta arrangemang.

Och så ler jag men känner ändå någonstans ett gigantiskt antiklimax. Jag som trodde jag skulle få bråka…

 

Det finns sprit i köket och jag rekommenderar att ni häller i er den, sa Aylala.

Under fredag eftermiddag droppar folk av en efter en för att åka hem, byta om och lämna bilen. När klockan slår fem är vi bara fyra kvar och ärligt talat har ingen av oss arbetat den sista halvtimman. Vi softar med varsin öl, eller två, och gör oss redo för kvällens julfest. Mest jag. Eller iallafall längst jag. Pojkarna byter snabbt tshirt mot skjorta och kavaj medan jag i sista sekund väljer klänning, snörar på mig höga klackar och mifflar på mig lite mer smink än dagmakeupen. Sedan tar vi en taxi till stan.

Jag har för första gången anlitat ett eventbolag för företagets julfest. I år fanns varken tid eller ork att lägga på att själv agera festfixare. Och det känns ganska bra. Spännande. Även om jag faktiskt drömt ett par mardrömmar om att jag står vid den festvåning jag bokat, med 37 gäster, och personalen är helt oförstående till min påstådda bokning. Det är sådan jag är när jag inte har total kontroll och jag är fullt medveten om det. Därför kan jag lätt skuffa undan katastroftankarna och leva vidare.

Så blir vi avsläppta utanför restaurangen. Jag trippar fram till bardisken, ler mot tjejen bakom den och frågar hur jag hittar till deras festvåning. Hon tittar oförstående på mig och säger Vi har ingen festvåning?! Mitt hjärta hoppar över ett par slag när jag skrattar och påpekar att jag har bokat för 38 personer som alldeles snart kommer vara här allihop. Du måste ha kommit fel, menar hon. Vi tar inga bokningar på helgerna. Nervöst skrattar jag igen, övertygad om att tjejen är nyanställd, korkad eller bara jävlas. Så kommer en kille springande med beskedet att han kanske vet nån som kanske vet nåt. Och jag väntar.

Några minuter senare, efter att ha travat upp genom en vanlig trappuppgång, står vi fyra kollegor och gapar i en hall. I en vanlig lägenhet. En vanlig lägenhet som verkar utrymd. I köket står en liten tjej och blandar drinkar med rom och mineralvatten från Eldorado. På bänken står två lock med 50centiliters ölburkar och bredvid dem fyra boxar vin. I vardagsrummet, det enda andra rummet som inte är tillbommat, står pinnstolar längs med väggarna. Det här känns som en chalmersfest, skrattar bästa kollegan bakom mig.

Han har rätt. Det känns billigt, smutsigt, utröjt och på det hela taget jävligt B. Jag har sidenklänning, han har kostym och inom kort kommer det dyka upp ytterligare 34 personer i samma stil. Matt går jag ut till flickan i köket och frågar försiktigt om det är så att det finns fler rum. Om middagsbordet kanske står dukat någon annanstans men hon är helt oförstående. I sin kontakt med eventbolaget har hon varit väldigt tydlig med att de inte har någon festvåning i ordets verkliga betydelse och att den lägenhet de har att erbjuda egentligen inte rymmer närmare 40 personer. Mannen i andra änden har svarat att det inte gör något. Vi vill ha något enkelt och vi vill mingla under middagen. Men vi vill inte mingla under middagen. Vi vill sitta ner vid dukat bord med vita dukar och vi vill äta gott, dricka mycket och tjôta hela natten. Eller åtminstone till klockan ett, vilket tydligt står specat i den order jag godkänt.

Jaja, säger bäste kollegan. Huvudsaken är att det finns mycket alkohol och att vi iallafall har någonstans att vara till dess vi behagar ge oss ut i nattvimlet. Den unga, numera lätt skärrade, tjejen tittar på honom och meddelar att vi kan vara i lägenheten till halv tio och att den alkohol som finns att tillgå är den som redan står på köksbänken. Och jag är färdig att börja gråta.

På toaletten, dit jag skyndar mig för att samla anletsdragen innan resten av gästerna kommer, hänger en sunkig gratishandduk från Metro. Toalettpappershållaren är trasig och rullen ligger på handfatet. I badrumsskåpet som står öppet finns tandborste och daxvax. Nästan så jag väntar mig att lägenhetens innehavare närsomhelst, i sladdriga lumpenfillingar, ska tassa ut ur sovrummet för att slå en snabb drill innan gästerna kommer och han åter måste låsa in sig.

När jag kommer ut i hallen har lägenheten börjat fyllas med kollegor och deras fruar och alla ser lika vilsna ut som jag känner mig. Det finns sprit i köket, jag rekommenderar att ni häller i er den, ler jag stelt och bestämmer mig för att göra det bästa av situationen. Vi leker chalmersfest helt enkelt. Drick ottahelvete och glöm allt annat. Så jag häller i mig min läbbiga mojito men glömmer föga och rustar mig med cigaretter och mobil. Sen går jag ut i göteborgskvällen, samlar mig och ringer eventkillen. Jag presenterar mig, han vet mycket väl vem jag är och han låter inte glad över att höra min röst. Än mindre när jag framfört mitt ärende. Jag har anlitat honom för att arrangera något bra och jag är inte nöjd. Jag står här med närmare fyrtio gäster i en sunkig lägenhet med sittplats för tjugo personer. Det känns som en billig studentskiva, personalen är oförstående, jag är INTE nöjd, jag är MYCKET besviken, det är DU som är ansvarig för detta och jag vill att du ska veta att vi har ganska mycket att prata om innan du skickar faktura. För tack och lov har jag inte betalt ett öre i förskott. Och det är inte många sådana jag planerar att betala heller i efterskott. Världens sämste festfixare suckar, säger att han hoppas att vi ändå kan ha en trevlig kväll och lovar att höra av sig nästa vecka. Jag meddelar att vi kommer göra det bästa av situationen och att jag ser fram emot hans samtal.

Sedan gör vi det bästa av situationen. Allihop. Det är något jag älskar med mina kollegor, de är fantastiska på att anpassa sig. Precis som jag själv. Och maten är god, vinet går ner, vi dansar och roar oss fram till halv tio. Sedan förväntar sig den lilla tjejen i köket och hennes medhjälpare att vi ska trava ner i deras överfulla restaurang för att fortsätta festandet. Det gör vi inte. Förmodligen är hela spektaklet inte deras fel men ingen av oss är alls sugen på att stanna kvar i huset. Istället har vår kreative chef letat på en krog längre upp på gatan som är oerhört glada att få ett fyrtiotal oväntade gäster som dricker dem ur huset. De stänger egentligen elva men håller öppet till klockan ett. Då är all blanddricka, allt rödvin och all billig whisky (sådan man gör irish på) slut. Och jag är lätt berusad, lättad och lättfotad. Eller jag hoppar iallafall in i en taxi mot efterfest.

Tjugo i fem somnar jag som en stock (i min egen säng) med ett leende på läpparna. Och jag ser verkligen fram emot att prata med eventmuppen på måndag. Det gör jag fortfarande.

 

Kommunikationsklurigheter i Aylalaland.

Glad att för en gångs skull kunna bidra med något nytt skickade jag i förmiddags ett SMS norrut. Min bästa vän långt borta brukar ofta efterlysa skvaller hemifrån men det är så sällan jag har något glatt att dela.

Hon kom IN! På läkarlinjen i Göteborg! Nu blir jag inte övergiven!

En stund senare får jag svar. Jag såg det på Facebook imorse!!

Jävla facebook, replikerar jag, snabb som en utter, och hoppas J kan se att det är ett skämt. Vi har ibland lite strul med skriftlig kommunikation. Jag är en ironisk jävel med lätt smiley- och pussochkramitextaversion. Dessutom gillar jag raka svar. Hon tror att korta meningar med punkt i slutet tyder på dåligt humör och avslutar nästan alltid SMS eller mail med Puss! Men vi lär oss långsamt förstå varann igen trots att vi båda är gamla hundar som växt upp med fleratimmars, telefonledes, verbal kommunikation från flickrum. Och nu var det längesedan hon trodde jag var sur på grund av utropsteckenbrist.

Så får jag ytterligare ett mess som jag fortfarande inte vet om jag tolkat rätt. Med största sannolikhet är det bara ett artigt slut på ”samtalet”. I mina ögon betyder det Så jävla rolig är du inte eller Skaffa dig ett facebookkonto och kom in i matchen! Det är mellanslagen som gör det. Och punkterna.

Ha ha ha..

 

Pernillas jul. (Aylalas version)

Har ni sett Pernillas jul? Inte? Låt mig då förtälja vad ni gått miste om. Pernilla (Wahlgren förstås) lagar, tillsammans med vacker och begåvad musikalväninna, mat, bakar bröd och kokar marmelad. Allt under ackompanjemang av Pernillas yngstas lek och damernas anekdotfnissande. Sedan sitter Pernilla, väninnan, den yngste och Benjamin tillsammans runt matsalsbordet och pysslar julkort under glitter, glam och skratt. Köket är givetvis tiptop, alla ingredienser ligger i små skålar, saxarna är barnvänliga, spisen är toppmodern och alla har fina kläder. Och är hääärliga.

Underligt nog har ingen filmat mig ikväll. Jag svär på att jag hade kunnat bjuda på adventsunderhållning. Fast i regi av mr Murphy.

Aylala snubblar in över tröskeln, slänger ifrån sig ClasOhlsonkassen och kastar sig in på toaletten. (Där hon strax därefter kissar och njutningsfullt andas ut.) Sedan drar hon av sig kavajen, på sig en gigantisk stickad polo och ett par raggsockar och går in i köket. Hyresrättsköket med beigeflammig plastmatta, asful spisfläkt och en kartong som ska till glasåtervinningen mitt på golvet. I brist på närvaro av vacker väninna startar hon ”Ullared” på datorn och öser upp gårdagens rester (pastasallad och färdiggrillad kyckling) och kastar i sig dem ivrig att få göra klart årets julkort. Sedan börjar det riktiga myset.

I avsaknad av både väninna och ungar pratar jag hela tiden med mig själv. Och utan anekdoter blir det mer utrop i stil med Moahaha, vem är rädd för bling va!?, fyfanvadjagärbraaa och dylikt. Jag gör tre vackra lacksigill med stjärnor som jag limmar fast på lika många kort. Så går varmluftspistolen sönder. Bara tystnar liksom. Klick – ingenting, klick – ingentingigen. Jag svär ljudligt, drar ur kontakten, sätter i kontakten och klickar några gånger till. Förgäves. Efter en stunds surande tar jag fram ett ljus och smälter lack på traditionellt vis. Två sigill. Sedan fastnar lacket i stämpeln som därmed blir obrukbar. Jag svär igen och går ut och röker. På’t igen. Smälta, droppa på teflonark, i med (en annan) sigillstämpel. Lacket börjar brinna, resultatet blir mer än lovligt sotigt, jag bränner mig på höger pekfinger. Och svär. Igen. Jag tappar två färdiga sigill i golvet så de går i tusen bitar, jag misslyckas med tre men utan varmluftspistol får man ingen andra chans, jag inser att motivet på den nya stämpeln inte alls ger den känsla som jag vill ha på korten, slänger dem åt helvete, konstaterar att limmet på de tre färdiga korten löst upp lacket på desamma, svär, går ut och röker och går och lägger mig.

Ho. Ho. Ho.

(Förmodligen är detta inlägg fullt av både grammatik- och stavfel. Och upprepningar. Å andra sidan kommer det sannolikt försvinna ut i tomma intet nu när jag trycker på publicera. Jag ordnar allt imorgon.)

 

Hjärnslä…hjärtsläpp i Aylalaland.

Jag tycker normalt sett jag är tämligen intelligent. Logisk och allmänbildad och ja, på det hela taget bright. Men jag är inte heller den som är rädd för att säga att jag kan ha misstagit mig. För ärligt talat; vilken mjukhjärtad singel vid sina sinnens fulla bruk sätter sig en måndagkväll, strax före sängdags, i ljuset av fladdrande lågor och tittar på The Holiday? Now, come on Mr Black. Its time for bed.

 

Aylala har goda reflexer. Och dåliga. Och inga.

När man arbetar hemifrån får man ganska mycket gjort. Sånt som faller mellan stolarna annars. Eller tja, snarare mellan telefonsamtalen. Fantastiskt. Dessutom kan man ha det ganska mysigt. Raggsockar och te och levande ljus. Och apropå just det har jag ett käckt litet råd.

Om du ser att det chokladdoftande ljus du, lite obetänksamt, ställt på en ljusplatta utan kant preciiis ska till att börja kräkas stearin ner från fönsterbrädet sätt inte din kupade hand under för att rädda golvet. That’s an inte on the fånga rinnande stearin i kupad hand. Det visar förvisso på goda reflexer men det gör förbannat ont. Man kan nog snarare kalla det en jävligt dålig reflex. Men snabb dåra. Fast, tro mig. Aj.

Och apropå det har jag inte varit snabb nog att lyckas rodda fram en reflex att sätta på mig. Det är dumt. Det kan bli ännu mer aj. Tro mig, jag har ärr att bevisa den gamla frasen bilar är hårda, Aylalor är mjuka. Reflex på alltså.

Och av.

Nu får ni ursäkta mig. Jag har en fryst matlåda att krama.