Lodrätt 2. (Aylala saknar ord)

Onsdag eftermiddag, jag kastar en snabb blick i spegeln och hajar till. Vad tusan!? De där svarta, runda – som skymtar i smala springor rakt framför mig – brukar inte de vara gröna. Åtminstone nästan. Och liksom hallå, ska det inte vara vitt omkring dem. Till skillnad från rosagrått. Som överstekt kotlett. Inte undra på att folk hela dagen frågat hur jag mår. Jag mår finfint, svarar jag och ser ut som om jag håller på att dö. Eller snarare som om det redan hänt.

Svinkoppor, har ni hört talas om det. Här vaccinerar man sig mot den ena grissjukan men får den andra. Igen. När jag googlar impetigo får jag veta att det är något som drabbar småbarn och jag antar att det är därför jag senare får visa leg på Systembolaget. Igen. På apoteket frågar biträdet om salvan jag efterfrågar är till mitt barn. Men TITTA på mig för fan, jag ser ju inte klok ut, säger jag inte. Tänker. Fast egentligen är det inte så himla farligt. Bara lite fult i närbild. Och det har absolut ingenting med ögonen att göra.

Ögonen är bara trötta och de förblir trötta trots att jag sov som klubbad redan påväg ner mot kudden klockan halv tio igår och gav mig själv sovmorgon imorse. Trötta och grå. Och lite onda. På alla tolkningsbara sätt.

Och jag undrar om den lilla gropen mellan näsans skiljevägg och överläppen, den som liksom bildar amorbågen, har något namn. Jag kan det inte. Jag saknar ord.