Att bry sig om eller ta chansen att slippa (Aylala slåss mot sig själv)
Ah. Jag hatar att skriva sånthär. Men vad tusan, jag har ju lovat mig själv att vara naken. Nu blir det problem á la ”Kära Bullen…”
Okej. Jag har en…bekant som jag skrivit om ett par gånger tidigare. Tvekar över vad jag ska kalla henne. Vän är för nära. Kompis låter…också fel på nåt sätt. Hur det nu än är vill HON gärna vara MIN vän. Själv är jag inte alls lika övertygad om att det är en person jag vill umgås med överhuvudtaget. Hon får mig inte att må bra, snarare tvärtom. Skulle kunna gå in på tusen anledningar men strunt i det, det är inte det viktiga.
Det viktiga är att hon vill vara min vän och att jag inte lyckats bryta med henne trots flera försök. Både trevande, hintande och rakt ut. Hon kommer tillbaka. Hon kommer alltid tillbaka och jag är för svag och fånig för att vara konsekvent.
Nu mår hon inget bra. Det har hon inte gjort på länge men nu har hon faktiskt uttalat det själv. ”Det är mycket nu. Jag mår inte hundra.” Och sedan dess har hon inte ringt. På två hela veckor idag. Jämfört mot normalt 2-10 gånger i veckan.
Jag känner mig jättelättad. Känner inte alls samma stress varje gång telefonen ringer. Samtidigt som jag har världens sämsta samvete. Känner mig som en gigantisk skit. För att min själ säger ”Ta HAND om. BRY dig om. HJÄLP. RÄDDA. Det är ditt förbannade ansvar.”.
”Ring”, säger det överstora hjärtat.
”Njut”, säger den superlogiska hjärnan.
Och oavsett alternativ gör kroppen ont. Våldför mig på mig själv vilket val jag än gör.
aylalaland 
det är väl hur du känner det som räknas..du kan inte vara dadda åt en person du inte ens vill umgås med…hon är inte ditt ansvar….eller???
insmorsa
26 september, 2007 at 05:10
Eller?
Aylala
26 september, 2007 at 05:13
Det kommer säkert kännas obra tills du beslutar dig för att hon inte är bra för dig, och att det är nog nu. Alltså inte bara tycker o känner det, utan verkligen menar det, stick i stäv mot den goda viljan, o de höga (?) tankar du har om dig själv (inget illa menat). Man kan inte tycka om alla, ej heller rädda varenda jävel som mår dåligt, bara för att de vill bli räddade av just dig.Energitjuvar ska bort.Annars förhalar man det jobbiga bara, kanske hittar på ursäkter till varför man inte ringt eller inte svarat, inte träffats, eller setts, o då får man ännu mer dåligt samvete för att man ljuger o inte säger som det är. Har jag hört.
Jessica
26 september, 2007 at 05:20
*skratt* Inga problem du. I vissa sammanhang har jag extremt höga tankar om mig själv, det är jag fullt medveten om ;-)Och det du hört är definitivt rätt. Om det bara inte vore så förbannat svårt… Tack.
Aylala
26 september, 2007 at 09:18
Givetvis svårt som tusan; samvetet gnager alltid när någon man känner (oavsett hur lite eller mycket) mår dåligt. Men någonstans måste du se det lite som så att om hon behöver dig så hör hon av sig – givetvis beroende på om hon anser att du är den enda utvägen…Kan du inte kolla ‘bakvägen’ med någon annan hur det står till? Så blir du lite halvt anonym i alla fall…Skitsvårt…
Henric
26 september, 2007 at 05:27
Tack! Finns inga bakvägar tyvärr, ingen annan jag känner umgås med henne. Faktum är att jag vettefan vem som umgås med henne och DET gör saken etter värre. MEN du har rätt såklart. Om hon behöver hör hon av sig. Och då SKA jag tamejtusan ha en plan klar *himlar*
Aylala
26 september, 2007 at 09:20
Det är inte ditt problem. Om du inte hör av dig nu så kanske hon inser att du inte känner den vänskap för henne hon söker. Just stay away; folk som hör av sig för mycket är läskiga och man bör hålla dem på avstånd. Jag har en sådan i bekantskapskretsen så jag vet vad jag talart om..
Leonard C.
26 september, 2007 at 05:36
Sant. Och sant. Och jättesant. Och tack!
Aylala
26 september, 2007 at 09:21
Det vore lätt för mig att säga att du såklart ska skita i henne och tänka på dig själv.Men jag tror jag struntar i att säga så.Jag tänker att, den som bryr sig om dig, oavsett vad du känner för den personen, ska man vara rädd om. Inte nödvändigtvis för din egen skull. Men för hennes skull.Men i o m att du verkligen verkar avsky henne så är det svårt. Det går att strypa sitt samvete.Under ett halvår kände jag i princip ingenting, men det är ingen lösning. Känslor kommer ikapp.Nåja…jag ser ju nu att jag skrivit kanske hundra ord, men varken du eller jag har blivit klokare…SÅ kan det vara. Lycka till iaf!
Ben Axell
26 september, 2007 at 10:02
Ärar dig att du inte säger vad som skulle vara lättast att höra. Sånt uppskattas. Väldigt!Jag avskyr henne inte. Men jag umgås med henne bara för hennes skull. Får inte ut något av det själv annat än…stress.Det där med att känna ingenting har jag ju prövat. Det hoppar jag gärna igen faktiskt. Och nej, jag är inte klokare men det hjälper att få nya perspektiv på saker.Tack.
Aylala
26 september, 2007 at 10:23
Hej Du har ju fått kloka kommentarer här redan och jag vet inte om jag kan tillföra något.Som jag tänker handlar det om balansgången mellan att orka med en person som suger så mycket energi från dig och att ställa upp för en medmänniska.Och när ens hjärta och hjärna inte säger samma sak så gör det ont i kroppen.Det vet jag av egen erfarenhet.:)
Gunnar
27 september, 2007 at 08:54
OJ, inte lätt du. Hjärna, eller hjärta. Den frågan får man slåss med ofta.Men om du ringer, så kanske det blir hjärna och hjärta i nån slags skön förening. Jag tror du skulle må bättre av att ringa på kort sikt, men på längre sikt skulle du få dras med henne fast du egentligen inte vill.Mitt råd är således, efter mycket tänkande fram och tillbaka att inte ringa. Hon får dej ju uppenbarligeninte att må bra, tänk lite på dej själv i det här läget.
Wrathchild
27 september, 2007 at 11:27
Ring INTE… Man kan inte hjälpa alla människor i världen.. Hon STJÄLPER dig.. Du och ditt välmående är väl också värt ngt.. eller hur? Ta chansen, njut, låt er bekantskap rinna ut i sanden..
Joie
27 september, 2007 at 12:13
Alltså…Jag skulle nog ringa och kolla med henne tror jag.Även om hon är världens skitstövel så har ni ju haft NÅN form av kontakt och även en skitstövel kan ju behöva ”tröst”, så hör av dig.Så tycker jag.
Feuerbach.
27 september, 2007 at 12:21
Gahh. Fan vad ni är jobbiga 😉 Kan inte alla bara säga samma sak och så lyder jag. Så kan jag skylla på ER sen och slippa ta nån slags ansvar själv alls. Men nähärå. En massa människor som jag respekterar och tror gott om som säger OLIKA saker. Precis som de där små filurerna som sitter på varsin axel och viskar… Eller. Jag menar. Tack! 🙂
Aylala
27 september, 2007 at 01:36
Har ni ingen gemensam bekant som vet hur det är med henne? Du vill ju inte ha kontakt med henne men är ändå orolig (eller har dåligt samvete). Så du kan ju döva det genom någon som känner er båda.
Janakke
27 september, 2007 at 02:26
Nope. Ingen annan jag känner umgås med henne. Äh, jag ringer efter jobbet.
Aylala
27 september, 2007 at 02:31
Eller nä, jag ringer nu.
Aylala
27 september, 2007 at 02:33
tycker du synd om killarna du bryter upp med? Du får göra slut med vännen på samma sätt som en kille.. men tänk på en vän är en vän som tycker om det oavsett vilka misstag du gjort eller gör…
Anonym
27 september, 2007 at 02:39
Nu ska vi si herrellerfru Anonym. DEN killen (mannen) jag gjort slut med tyckte jag en aning synd om ja. Han tyckte dock mer synd om sig själv och bad mig dra och inte höra av mig mer. Ärligt talat, det var inga som helst problem 😉 Och. Resten av din kommentar förstår jag faktiskt inte riktigt. Läste du inlägget? Förtydliga gärna.
Aylala
27 september, 2007 at 02:50
Oh..
Jessica
27 september, 2007 at 03:03
Jo…
Aylala
27 september, 2007 at 03:31
oki berättar du hur det gick i den inre konflikten?
Janakke
28 september, 2007 at 05:58
Tja i den inre konflikten förlorade ju jag. Eller. Nåt annat alternativ fanns ju inte. Jag ringde. Hon sa ”Jag är upptagen kan jag ringa om en halvtimma.” Och. Ehm. Låt mig se. Det var 18½ timma sedan nu va?
Aylala
28 september, 2007 at 08:55