Supermassive Black Hole. (Aylala outfittar. Igen.)

Din klänning är himla fin!, sa jag. Jag tycker det är så härligt med människor som vågar ha, och klär i, färger och mönster.

Kvinnorna omkring mig började genast tjattra. Jag är ju själv så fantastiskt färgglad! Klär mig alltid tufft och vågat, sticker ut, bär udda detaljer! Det är förvisso sant, åtminstone delvis. Detaljer är min grej. Och glada färger. Mönstrat, notsomuchthankyou.

Så tittar jag ner på min klädsel för dagen. Svarta höga kängor. Grå (prickiga) knästrumpor. Svarta strumpbyxor. Grå kjol. Svart tröja. Svart kortärmad kofta. Svart långärmad kofta. Halsband med svart sten. Svart (prickig) sjal. Svarta naglar. Blåsvart hår. Det har varit mycket sånt det senaste. Svart.

Har du tänkt bli såndärn got, undrar min alldeles fantastiska 63åriga stämkamrat. Jag förstår inte och hon upprepar sig. Got. Eller…gott? Jag skrattar och berättar att min bror emellanåt tittar på mig och kallar mig emo. Ja, det var henne jag tänkte på, ler hon.

Jag har inte tänkt bli ”got”. Och jag har inga planer på att se ut som seriefiguren ”Emo”. Därför tänkte jag till imorse. Nu jävlar ska här spridas färg.

 Här är en av mina karaokefavoriter. (Och jag har flamingos på trosorna.)