Det strålar en stjä…neh. (Aylala julsvamlar)

Julen 2008 var den absolut sämsta julen någonsin. Eller dålig och dålig. Den fanns inte ens. Adventstid försvann, julafton passerade, mellandagar flög förbi och nyårsafton varade ungefär tre minuter. Egentligen var det givetvis inte julens fel. Det var jag som var usel. Kass på alla vis.

Dels fysiskt. Jag hade ont i magen, satt upp och halvsov, åt kokt ris och kräktes i en månad. Dels i hjärta och ande. Jag hade ingen som helst lust med någonting, tyckte inte något var viktigt. Särskilt inte jag. Varför anstränga sig när man är den ensammaste, mest oälskade, människan i världen?

Så, jag städade inte. Jag satte inte upp några ljusstakar, julgardiner eller stjärnor. Jag letade inte ens fram min uppblåsbara lifesize tomte. Jag köpte inga julklappar, fyllde inte kylen med julmat, gjorde ingen senap, kunde inte dricka varmkryddigt vin. Jag satt i min stökiga mörka lägenhet, tittade på grannarnas fladdrande lågor och elljus och hatade mig själv.

Det är inte sådan jag är. Jag är människan som klappar en vän i ryggen och säger livet är en jävla subba men det är du som måste hålla henne vid gott mod. Så. Jag ska inte ha en sådan jul i år. Även om jag inte kommer bli väckt med (eller av) klappar på julaftons morgon ska jag servera mig själv en skinkmacka och kryddigt kaffe i värmeljussken för att åtminstone försöka lura mig själv att jag är omtyckt av någon.

Så. Idag har jag städat sedan jag vaknade. Putsat fönster, bytt dukar, röjt köksbordet (som annars används mer till färger, penslar och tavelduk än glas, gaffel och bordsduk) och satt upp adventsstj… Nä. Efter att ha letat igenom hela lägenheten, och källarskrubben, efter mina finfina stjärnor som jag bestämt vet att jag såg någonstans för inte alls längesedan har jag gett upp. De dyker nog fram så småningom. Till dess får det räcka med ljusstaken i köket.

Och den här julen är redan fan så mycket bättre än föregående. För det har jag bestämt.

 

Mer fisting i Aylalaland?

Efter att ha läst MaRiAs inlägg om sökträffar på Google var jag givetvis tvungen att, för första gången på flera månader, logga in på min analyticssite och kolla hur läget såg ut för Aylalaland. Man hade ju kunnat tro, och tycka, att de flesta sökträffar gällande min blogg skulle innehålla väsentligheter såsom knoparmoj eller högrev. Eller fullkomliga oväsentligheter. Men nej. Det överlägset mest sökta ordet för att hamna i min blogg är…

Småförtretligt.

Kul. Verkligen. Tack Lennart för att du uppenbarligen hänger tillräckligt i Aylalaland för att rendera mig månghundratals googleträffar.

Framgent ska jag uteslutande skriva om rakade fittor. Och fisting. Det blir skoj..?

 

Supermassive Black Hole. (Aylala outfittar. Igen.)

Din klänning är himla fin!, sa jag. Jag tycker det är så härligt med människor som vågar ha, och klär i, färger och mönster.

Kvinnorna omkring mig började genast tjattra. Jag är ju själv så fantastiskt färgglad! Klär mig alltid tufft och vågat, sticker ut, bär udda detaljer! Det är förvisso sant, åtminstone delvis. Detaljer är min grej. Och glada färger. Mönstrat, notsomuchthankyou.

Så tittar jag ner på min klädsel för dagen. Svarta höga kängor. Grå (prickiga) knästrumpor. Svarta strumpbyxor. Grå kjol. Svart tröja. Svart kortärmad kofta. Svart långärmad kofta. Halsband med svart sten. Svart (prickig) sjal. Svarta naglar. Blåsvart hår. Det har varit mycket sånt det senaste. Svart.

Har du tänkt bli såndärn got, undrar min alldeles fantastiska 63åriga stämkamrat. Jag förstår inte och hon upprepar sig. Got. Eller…gott? Jag skrattar och berättar att min bror emellanåt tittar på mig och kallar mig emo. Ja, det var henne jag tänkte på, ler hon.

Jag har inte tänkt bli ”got”. Och jag har inga planer på att se ut som seriefiguren ”Emo”. Därför tänkte jag till imorse. Nu jävlar ska här spridas färg.

 Här är en av mina karaokefavoriter. (Och jag har flamingos på trosorna.)

 

Blindaste odejten i Aylalaliv.

Inte förrän jag är nästan framme vid puben slår det mig att detta är den blindaste dejt jag någonsin varit på. Om det nu hade varit en dejt. Jag har verkligen ingen bild av människan jag bestämt att ta en öl med. Eller middag vart det visst. Det enda jag har koll på är namn och ålder. Om det nu stämmer. Ingen bild alls.

Jag sätter mig ner, beställer en öl, och glor lite på folk runtomkring mig. Eller snarare runt bardisken. Så inser jag det onödiga i det och plockar upp min bok. Såvitt jag vet kan jag lika gärna vänta på en svart som en vit man, 50 eller 250 kilo med ett eller två ben. Det spelar verkligen ingen roll. Men det är heller ingen större vits att leta. Det var egentligen också därför jag var tio minuter tidig, för att göra letandet till hans problem.

Problemet visar sig såklart inte bli något problem alls. Uppenbarligen har han inte väntat sig en chilensk dvärgflicka med ett öga och blindhund. Tre timmar senare tar jag vagnen hem, några boktips rikare, tämligen road. Mätt, litelätt lullig och orolig för att ha snackat på tok för mycket. Och i ett stycke.

 

Att vara, eller inte, originell. (Aylala kommenteras)

Har ni tänkt på hur många självklarheter människor känner sig nödgade att delge? Sådant som Du gillar visst att ha udda färger på dina naglar, Du har satt upp håret med en pensel eller Oj, vilka höga klackar. Jag vet inte riktigt varför de vill berätta det för mig, jag är förstås fullt medveten om det, men jag ler och nickar. Vad annat ska jag göra?

Så finns det lite mer komplimangaktiga men likartade uttryck. Sådana som uttrycker någon slags gillande men ändå inte riktigt är riktade komplimanger. Jag menar till exempel Vilken fantastisk färg det är på din top och Du har en ny tshirt. Jag älskar StarWars!. Det är kul att höra, förstås, men ändå…självklarheter. På nåt sätt.

Och så det oförutsägbara. Som kollegan som kommer in på mitt rum, pekar på mina ben och säger När jag var liten såg jag Trollkarlen från Oz. Den elaka häxan hade sånna randiga strumpbyxor. Hon smälte när det regnade. Ha en bra dag!